Just nu jobbar jag mycket med mina linjer och referenspunkter och det känns som om jag skalar lager på lager av den där referenslinjelöken och hittar bättre och bättre kvalitet i min ridning och känsla. Det känns som om jag klivit upp ett antal steg i min utbildningstrappa. Jag och hästarna är helt enkelt inne i en väldigt bra period.
Mitt fokus i ridningen just nu är mjukhet och kvalitet i rörelserna och för att uppnå detta jobbar jag mycket med mina linjer. Jag har använt koner och uppdragna spår på ridbanan för att verkligen se mina voltspår så att jag ska kunna hålla mina linjer. Dessutom har jag fokuserat på att parkera mitt inre sittben på en tänkt referenslinje (rosa linjerna i bilden) och flyttar mellan öppna och sluta utifrån denna referenslinje. Det är som att jag är en sådan där gammaldags karusellhäst med en stång rakt igenom. Mitt inre sittben är den är stången och runt den kan vi vrida oss, men inte falla ut ifrån.
Jag har förmånen att ha två helt olika hästar att rida. Bröta är en extrovert kallblodstravare, och den rasen, liksom de iberiska hästarna, är väldigt rörlig och slingrig i kroppen. Fokus blir på stabilitet alltså. Mira är en introvert fredriksborgare och väldigt stadig i kroppen. Fokus blir på mjukhet och eftergift. Med Bröta vobblar jag runt en stund på volten och far än hit och än dit när Bröta försöker att följa mig innan jag hittar mitt inre sittben och blir riktigt stabil där, medan Mira är lättare att placera för även om jag är lite ostadig så är hon stabil nog för att inte fara runt för mycket efter mitt sittben. Däremot så måste jag jobba mer med placeringen av hennes olika kroppsdelar så attt hon blir riktigt mjuk och eftergiven.
Placeringen av inner sittben på referenslinjen går bättre och bättre dag för dag och när man väl är där och känner linjen i sin sits så är det otroligt lätt att känna om hästen faller ifrån någonstans och därmed korrigera in den till rätt position igen. Hittills har jag mest jobbat på volterna men idag började jag jobba lite mer seriöst på rakt spår. Det var svårare att hålla referenslinjen ute på fyrkanstpåret. Där finns ju ett staket som ramar in och ”suger” åt sig hästen och gör det väldigt lätt att sluta rida. Med lite träning fick jag dock till det i min kropp och hästarna gick fantastiskt fint. Jag känner dock att jag måste träna mer själv så att jag blir än stadigare och tydligare. Tur att mina hästar har tålamod med mig.
…när man har stenkoll på sin referenslinje är det väldigt lätt att känna när hästen slutar jobba på ett bra sätt.
Som jag skrev, när man har stenkoll på sin referenslinje är det väldigt lätt att känna när hästen slutar jobba på ett bra sätt. Det blir en väldigt mjuk och liten, men aktiv ridning. Inga stora åthävor krävs utan jag kan mjukt sitta och känna efter vad bakbenen sysslar med och förändra min viktfördelning en aning för att aktivera ett bakben mer eller mindre. Med mjuka, indirekta tygeltag kan jag placera bogarna och när de är på plats kan jag för yttertygeln be om eftergift i hästen, ”giving to he aids” för den där underbara känslan av att ha hästen placerad precis mitt under en, med rörlighet åt precis det håll jag önskar.