Sorry, this entry is only available in Svenska. For the sake of viewer convenience, the content is shown below in the alternative language. You may click the link to switch the active language.
Jag är så djupt in i själen lycklig, glad och fylld av kärlek. Jag hade en helt underbar kväll i stallet, med tre fantastiskt duktiga hästar och en fantastiskt duktig sambo. Att det dessutom var 8 grader varmt skadar ju inte alls… Eller vad säger ni hemma i kalla Sverige om det?
Först fick sambon och hans träningshäst Jutha en lektion. Vi har tittat på slutan lite grann tidigare men idag var det dags att arbeta ordentligt med den. Sambon har tränat lite på att flytta in rumpan när de står vid staketet men idag tänkte vi att det var dags att ta in det på en volt. Först gick Jutha mest emot och förstod inte riktigt vad hon skulle göra. Vi bara fortsatte be att rumpan skulle tas in och när den till slut gjorde det så togs alla hjälper omedelbart bort och det blev mycket beröm. Därefter upprepade vi det och upprepade och upprepade och till slut så gick Jutha fint i en sluta. Det var i vänster varv och när det fungerade gick vi över i höger varv, det svåra varvet. Det gick faktiskt inte alls att ta in slutan på en volt för Jutha föll obönhörligt ut på ytterbogen och vi hamnade till slut vid staketet. Där vid staketet gick det dock fint att ta in rumpan. Vi flyttade så småningom ut lite från staketet och där kom jag på den okonventionella lösningen att jag kunde förstärka ytter skänkelhjälp genom att faktiskt fysiskt gå där, medan sambon gick i groundwork-position. Det gick så fint på rakt spår så vi tog in Jutha på en volt och jag lade till en väldigt lätt ytterskänkelhjälp med mina fingrar, och någon gång lade jag till handen på ytterbogen när den höll på att falla ut. Jutha var helt med på noterna och sa javisst och så gjorde vi sluta i höger varv på volten. Det var så fint, mjukt och väldigt tydligt för hästen! Hon förstod precis vad vi bad om när vi tillsammans hjälpte henne hitta slutan i sin kropp. Det gick till och med så bra att sambon till slut kunde göra slutan på volten själv även i det svåra varvet. Härligt!
Med Bröta slutade jag min ritt i tårar. Denna underbara häst som genom sitt sätt att vara göra mig till en bättre människa, som drar in mig i stundens magi. Ju bättre jag blir desto mer kräver hon av mig. Hon är en så duktig lärare som tydligt ökar kraven på sin elev efter hand som eleven utvecklas. Ja jag har skrivit ett antal inlägg nu om ramen, om hur clinicen för Celina för några veckor sedan var så otroligt rätt i tiden för mig. Jag har verkligen tagit det till mig i min kropp. De första passen efter clinicen kämpade jag otroligt mycket med att känna efter var jag hade bakbenen och nu börjar det sätta sig i min kropp. Det börjar komma lite automatiskt nu, att jag i gången bara känner om ett bakben inte bär och då ber det komma in igen. Bakbenen är mer och mer på plats och likaså bogarna. Jag red så underbara skolor idag, både på böjt och rakt spår. Så länge jag bara håller ramen så är det inga problem alls och så fort ett bakben slutar gå in till tyngdpunkten känner man hur hästen faller isär och blir lång, istället för den kompakta gummiboll som bara lyfter och glider fram, inuti ramen. Jag blev så överväldigad av denna underbara känsla av att vara ett så tårarna kom. Jag kunde verkligen inte begära att uns mer arbete av Bröta idag. Hon var lysande, jag var lysande, vi var lysande!
Mira får också arbeta inom ramen, men med henne har jag en period av jobb från marken. Idag var det fokus på galoppfattningar och att hålla sig inom ramen i traven, i skolorna. Det blev fina, lugna galoppfattningar och traven efteråt var luftig, framåt och fin. Emellanåt faller Mira på ytterbogarna i traven så jag jobbade lite med att placera in bakbenen till tyngdpunkten och placera bogarna mitt framför bakbenen, dvs i regel att ta in bogarna. Mira var så nöjd med sig själv! Det kom lite små, mjuka gnäggningar när vi stannade för beröm och godis. Hon är så intresserad av arbetet och jobbar på så otroligt fint! Jag kommer ju ihåg i våras när jag galopperade med Mira som en tok för att få henne gå framåt. Nu har vi en helt annan framåt-anda och vilja och det är ju fantastiskt att se. Att få titta in i hennes mörka, stora ögon och se hennes glädje, hennes mjukhet, hennes otroliga personlighet, det är så härligt! Jag har två underbara, djupt älskade hästar!