Sorry, this entry is only available in Svenska. For the sake of viewer convenience, the content is shown below in the alternative language. You may click the link to switch the active language.
Du jobbar i stillastående och hästen står där verkligen helt stilla. Stilla som en vägg… gjord av tjock betong… väl förankrad i marken. Det går faktiskt inte att flytta hästen alls, inte på något sätt. Känns det igen? Det här hände under en lektion idag och nu ska jag berätta om vår lösning. Kanske är det även lösningen på ditt problem?
Det var ett halt och isigt underlag så lektionen blev stillastående och vi jobbade med att sänka huvudet. Vi vill att hästen sänker huvudet så långt ner att underhalsen släpper och blir lös och ledig. Dessutom vill vi att hästen tar fram nosen så att den öppnar upp i området mellan underkäke och atlaskotans vinge, så att vi så småningom även kan be om ställning. Mer om detta kan du läsa om i AR-skolan, under Ställning och böjning.
I början gick det fint att ta ner huvudet men efter en liten stund blev hästen stel som en stenstod och det gick inte alls att locka ner huvudet. Visst, det är möjligt att dra ner huvudet med våld men det föder bara motstånd och en sådan relation vill vi inte ha. Vi vill att hästen ger oss sitt huvud och att vi varsamt tar hand om den gåvan. Mjukt och fint är ledordet! Men vad gör man då när hästen står där som en stenstod och ingenting händer? Frågan att fundera på är varför inget händer? I många fall, liksom i det här fallet, berodde det på att hästen försvunnit iväg mentalt. Kanske är man själv inte helt närvarande, man har “tjatat” en övning för länge, det händer något en bit bort? Ja det kan finns många orsaker till varför hästen försvinner iväg mentalt men vårt jobb är att få den med oss igen.
…vi kan nog enas om att för att få till en bra träning så behöver både häst och människa vara närvarande?
För att få tillbaka hästen mentalt började vi under dagens lektionen med viktförskjutningar av bogen. Det går även bra att flytta hästen några steg framåt eller bakåt om det passar bättre. Ledordet för övningen är mjukt och fint och vi bad hästen att stå och “vagga” med oss, från sida till sida. I vaggningen brydde vi oss inte det minsta om att sänka huvudet utan det fick vara där hästen ville ha det. Först när hästen var mentalt med oss bad vi den att sänka huvudet och ta fram nosen och då det gick hur bra som helst. Så fort hästen försvann iväg mentalt gick det inte alls att be den sänka huvudet. Det var så extremt tydligt i blicken på hästen när den var med oss och när den försvann iväg mentalt. Men vi kan nog enas om att för att få till en bra träning så behöver både häst och människa vara närvarande?