Framåt eller snabb?!

Jag har funderat en hel del på framåt respektive snabb den senaste tiden. Jag har ju en liten stressmaskin i form av Bröta. Hon är ju inte stressad hela tiden förstås, men i ovana situationer, som t.ex. när man är iväg och tränar för någon då kommer lätt stressen farande. Det gjorde den ju nu senast när jag tränade för Celina också. Vad jag funderar på är dock hur man hanterar den där stressen.

Jag har tränat för instruktörer som hetsar på och manar ”framåt, framåt” oavsett hur stressad Bröta blir. Det ska tydligen bara gå snabbare och snabbare, för är det bara tillräckligt snabbt så kommer hästen helt plötsligt att gå framåt. Eller? Men nej, snabbt betyder inte framåt, lika lite som långsamt betyder samling. Både framåt och samling kräver nämligen att hästen kliver fram till tyngdpunkten och börjar bära vikt på bakbenen, och den är mentalt avslappnad! Att ha en sönderstressad Bröta som rusar i vild panik ger inte en framåt häst. Det finns noll tankeförmåga kvar och kroppen blir spänd som en fjäder.  Det kan säkert fungera fint att mana på de lugna, flegmatiska hästarna men om träningen gör hästen mer och mer stressad så är det ju bara fel? Eller? I min värld så är det en träning som inte ger någonting för en mentalt (och fysiskt) stressad häst lär sig ingenting.

På Celinakursen hanterade vi dock Brötas stress helt annorlunda. Eftersom hon inte gick att nå mentalt från början så jobbade vi med hennes kropp. Väldigt mjukt och fint placerade jag bakbenen under tyngdpunkten och bad henne börja samla. Det fungerade! Trots att hon var stressad i början var det mjuka, fina hjälper vi använde. Att vara hårdhänt i det läget skulle bara ha stressat henne än mer.  Efter ett tag lugnade hon ner sig och vi fick till slut både skritt och trav som var både framåt och samlad, i mentalt lugn.  Som Bent har sagt, en utbildning som inte gör hästen bättre är ingen utbildning. Jag är böjd att hålla med!

2 thoughts on “Framåt eller snabb?!

  1. Helena says:

    Intressant inlägg om din stressade häst.
    Att det fortfarande finns tränare som tror att stressen hos hästen ”går över” när man manar på hästen mer i ett redan stressat tillstånd gör mig förbryllad. Första steget måste ju bli att finna kontakt med hästens hjärna. En stressad häst har ju fullt upp med att fly eller illa fäkta och har noll mottaglighet för att lyssna på sin människa och än mindre för att lära nytt.
    Hur man hittar kontakt med hästens hjärna i det läget är förstås individuellt utifrån vilken personlighet just den hästen har.
    En extrovert häst t ex måste få röra sig för att överhuvudtaget kunna tänka.
    Att hålla in i det läget skapar bara mera stress i hästen. Men det viktiga är att inte jaga på utan att rörelsen ska leda fram till ett lugn i hästen och det kan ta lite olika lång tid beroende på häst och situation.
    Att korsa hästens bakben är också en rörelse som hjälper till att ta ner mängden adrenalin som är högt vid stress.
    En introvert häst kan ha jättehög stress nivå trots att det inte märks utanpå.
    Den stressar inåt och kan frysa fast med hovar i backen. Manar man då på så kan det komma en explosion som från ingenstans. Och det kan bli riktigt farligt om hästen är extremt introvert och stressad.
    Jag tycker detta borde vara grundläggande kunskaper hos alla som tränar hästar och ryttare!
    Tyvärr tror jag inte att så är fallet.

    • Maria says:

      Nej, det gäller verkligen att se hästen som en individ. Att sätta den mer ur balans är dock aldrig rätt väg att vandra, inte enligt mig iallafall.

Comments are closed.