Jag har funderat en hel del på framåt respektive snabb den senaste tiden. Jag har ju en liten stressmaskin i form av Bröta. Hon är ju inte stressad hela tiden förstås, men i ovana situationer, som t.ex. när man är iväg och tränar för någon då kommer lätt stressen farande. Det gjorde den ju nu senast när jag tränade för Celina också. Vad jag funderar på är dock hur man hanterar den där stressen.
Jag har tränat för instruktörer som hetsar på och manar ”framåt, framåt” oavsett hur stressad Bröta blir. Det ska tydligen bara gå snabbare och snabbare, för är det bara tillräckligt snabbt så kommer hästen helt plötsligt att gå framåt. Eller? Men nej, snabbt betyder inte framåt, lika lite som långsamt betyder samling. Både framåt och samling kräver nämligen att hästen kliver fram till tyngdpunkten och börjar bära vikt på bakbenen, och den är mentalt avslappnad! Att ha en sönderstressad Bröta som rusar i vild panik ger inte en framåt häst. Det finns noll tankeförmåga kvar och kroppen blir spänd som en fjäder. Det kan säkert fungera fint att mana på de lugna, flegmatiska hästarna men om träningen gör hästen mer och mer stressad så är det ju bara fel? Eller? I min värld så är det en träning som inte ger någonting för en mentalt (och fysiskt) stressad häst lär sig ingenting.
På Celinakursen hanterade vi dock Brötas stress helt annorlunda. Eftersom hon inte gick att nå mentalt från början så jobbade vi med hennes kropp. Väldigt mjukt och fint placerade jag bakbenen under tyngdpunkten och bad henne börja samla. Det fungerade! Trots att hon var stressad i början var det mjuka, fina hjälper vi använde. Att vara hårdhänt i det läget skulle bara ha stressat henne än mer. Efter ett tag lugnade hon ner sig och vi fick till slut både skritt och trav som var både framåt och samlad, i mentalt lugn. Som Bent har sagt, en utbildning som inte gör hästen bättre är ingen utbildning. Jag är böjd att hålla med!
