Månad: december 2016

I have been dancing the swing dance Lindy hop for about a year now, and the more I learn to dance Lindy hop the more I realize how it is the same thing as dancing with a horse, either you train it from the ground or when riding.

In the very beginning of my Lindy hop career it was all about foot work. How was I supposed to get my two left feet in the somewhat right position? I was stiff and movements were a bit awkward. I could not focus that much on my dance partner because I was very busy on my own. When you start working a horse it is the same. In my kind of horse training, the academic art of riding, we usually start working the horse from the ground, walking backwards on a circle. First you need to find out how to move those feet on a circle. Let me tell you how many quasi-circles I have made in my life, before developing eyes in my back! In addition to moving your own body on that (quasi)-circle you should bring along your horse and somehow try to make it follow your body. What do you do then? To make it a bit simpler, you practice those Lindy steps or walking backwards alone, without a partner.

Once you at least have a decent opinion on how to move your feet you can start focusing a bit more on your partner, whether two or four-legged. Then you start thinking on how to move your own body to move your partner in the desired direction or exercise. Neither a horse nor a dance follower enjoys being pushed or pulled by a strong and stiff arm, so you need to find out how to lead with your body. And if you do not lead, someone will have to. The horse takes over and starts pushing you, moving away from the circle, deciding the pace and tempo, or the dance follower will start leading by way of self-preservation.

In my Lindy hop I have finally started to understand that dancing is movement of the point of weight. This I have known for a long time when riding. I move my point of weight in the direction I want the horse to move. In the dance, when I focus more on moving my point of weight than moving my feet it becomes smoother and nicer, and I can keep my feet underneath my point of weight, that is keeping my balance and frame. If I dance and move my feet out of my frame I loose balance and me and my partner cannot use the energy created in the dance but I have to run after my partner. If the horse drops its legs out of the frame it gets stiff and loses its balance and either slows down or tries to run after the point of weight.  And by the way, keeping the frame, adjusting my muscle tension to exactly what is needed, no more or less, not getting sloppy or tense, and engaging my whole body, I have to do both in riding and in dancing. I need to switch between relaxation and tension depending on the dance and the movements.

…dancing is movement of the point of weight

In Lindy hop I recently went back to do simple triple steps, one of the basic steps, and realized how much more there is to know about these steps than I ever knew. At first it was a bit disappointing, “I can´t even do triple steps”, but then I realized it is just as when I teach my academic art of riding students,  “Now we peel yet another layer of the onion”. There are always more details to learn, to move into that next layer, but that does not mean everything we learnt up to now is rubbish. We just add another detail to get it even better.

With better basics you move your whole level of dancing to a higher level, whether dancing with a human or a horse.

I realized, in both dancing and horse training, you are never better than your basics. That does of course not mean you can´t dance or ride and enjoy yourself while learning, and by the way, you will never get perfection anyway, right? Being the scientist I am I just love to go into those little nitty-gritty details and work on the basics. It is the solid foundation upon which everything else is built. With better basics you move your whole level of dancing to a higher level, whether dancing with a human or a horse.

Jag är så djupt in i själen lycklig, glad och fylld av kärlek. Jag hade en helt underbar kväll i stallet, med tre fantastiskt duktiga hästar och en fantastiskt duktig sambo. Att det dessutom var 8 grader varmt skadar ju inte alls… Eller vad säger ni hemma i kalla Sverige om det?

Först fick sambon och hans träningshäst Jutha en lektion. Vi har tittat på slutan lite grann tidigare men idag var det dags att arbeta ordentligt med den. Sambon har  tränat lite på att flytta in rumpan när de står vid staketet men idag tänkte vi att det var dags att ta in det på en volt. Först gick Jutha mest emot och förstod inte riktigt vad hon skulle göra. Vi bara fortsatte be att rumpan skulle tas in och när den till slut gjorde det så togs alla hjälper omedelbart bort och det blev mycket beröm. Därefter upprepade vi det och upprepade och upprepade och till slut så gick Jutha fint i en sluta. Det var i vänster varv och när det fungerade gick vi över i höger varv, det svåra varvet. Det gick faktiskt inte alls att ta in slutan på en volt för Jutha föll obönhörligt ut på ytterbogen och vi hamnade till slut vid staketet. Där vid staketet gick det dock fint att ta in rumpan. Vi flyttade så småningom ut lite från staketet och där kom jag på den okonventionella lösningen att jag kunde  förstärka ytter skänkelhjälp genom att faktiskt fysiskt gå där, medan sambon gick i groundwork-position. Det gick så fint på rakt spår så vi tog in Jutha på en volt och jag lade till en väldigt lätt ytterskänkelhjälp med mina fingrar, och någon gång lade jag till handen på ytterbogen när den höll på att falla ut. Jutha var helt med på noterna och sa javisst  och så gjorde vi sluta i höger varv på volten. Det var så fint, mjukt och väldigt tydligt för hästen! Hon förstod precis vad vi bad om när vi tillsammans hjälpte henne hitta slutan i sin kropp. Det gick till och med så bra att sambon till slut kunde göra slutan på volten själv även i det svåra varvet.  Härligt!

Med Bröta slutade jag min ritt i tårar. Denna underbara häst som genom sitt sätt att vara göra mig till en bättre människa, som drar in mig i stundens magi. Ju bättre jag blir desto mer kräver hon av mig. Hon är en så duktig lärare som tydligt ökar kraven på sin elev efter hand som eleven utvecklas. Ja jag har skrivit ett antal inlägg nu om ramen, om hur clinicen för Celina för några veckor sedan var så otroligt rätt i tiden för mig. Jag har verkligen tagit det till mig i min kropp. De första passen efter clinicen kämpade jag otroligt mycket med att känna efter var jag hade bakbenen och nu börjar det sätta sig i min kropp. Det börjar komma lite automatiskt nu, att jag i gången bara känner om ett bakben inte bär och då ber det komma in igen. Bakbenen är mer och mer på plats och likaså bogarna. Jag red så underbara skolor idag, både på böjt och rakt spår. Så länge jag bara håller ramen så är det inga problem alls och så fort ett bakben slutar gå in till tyngdpunkten känner man hur hästen faller isär och blir lång, istället för den kompakta gummiboll som bara lyfter och glider fram, inuti ramen. Jag blev så överväldigad av denna underbara känsla av att vara ett  så tårarna kom. Jag kunde verkligen inte begära att uns mer arbete av Bröta idag. Hon var lysande,  jag var lysande, vi var lysande!

Mira får också arbeta inom ramen, men med henne har jag en period av jobb från marken. Idag var det fokus på galoppfattningar och att hålla sig inom ramen i traven, i skolorna. Det blev fina, lugna galoppfattningar och traven efteråt var luftig, framåt och fin. Emellanåt faller Mira på ytterbogarna i traven så jag jobbade lite med att placera in bakbenen till tyngdpunkten och placera bogarna mitt framför bakbenen, dvs i regel att ta in bogarna. Mira var så nöjd med sig själv! Det kom lite små, mjuka gnäggningar när vi stannade för beröm och godis. Hon är så intresserad av arbetet och jobbar på så otroligt fint! Jag kommer ju ihåg i våras när jag galopperade med Mira som en tok för att få henne gå framåt. Nu har vi en helt annan framåt-anda och vilja och det är ju fantastiskt att se. Att få titta in i hennes mörka, stora ögon och se hennes glädje, hennes mjukhet, hennes otroliga personlighet, det är så härligt! Jag har två underbara, djupt älskade hästar!

Idag kom jag hem från stallet sådär alldeles lycklig och tillfreds på alla sätt och vis. Jag har fortsatt fokusera på ramen och se till att bakbenen kliver in till tyngdpunkten och idag fick Bröta och jag till fina skolor på rakt spår i skritt. Traven var ljuvlig! Givetvis tränar jag även Mira med fokus på ramen. Vi har jobbat från marken sedan Celina-kursen. Idag var det mest longering  och det blev riktigt fin trav och framförallt galopp! Det var den bästa galopp vi haft hittills! Jag är så otroligt nöjd med hästarna och mig själv idag.

På väg hem filosoferade jag lite över hur hästarna hjälper till att finna ro i själen. Ärligt talat, hur många kan säga ”Jag är underbar” och faktiskt mena det 100%? Det borde vi alla kunna göra. Vi är alla unika, fantastiska individer med olika förmågor. I den känslan jag var på väg hem från stallet så kunde jag känna det, men jag är inte där hela tiden. Hästarna hjälper mig att öppna upp mitt inre och stanna kvar i mitt hjärta, att välja kärlek framför rädsla. Att bara vara och duga precis som man är, rakt upp och ner. Ju mer i kontakt du är med ditt inre desto lättare blir faktiskt även hästträningen. Hästen vet precis hur du mår och för den kan du inte klistra på ett leende och fejka.  Är du inte här och nu så vet hästen det. Ju mer i kontakt med ditt inre du är desto lättare kan du även känna vad hästen gör och faktiskt lita på att det du känner är rätt. Den där inre, kritiska rösten som säger att det ”ska” var svårt att känna bakbenen under sig försvinner och du bar är och känner.

Jag skapar mig ett liv där jag lever utifrån kärlek. Tack min underbara fyrbenta vänner för att ni hjälper mig på vägen.