Kategori: Okategoriserade

Bett eller bettlöst, det är frågan. Eller är det det? Måste man välja antingen eller? Inom hästsporten blir det lätt väldigt polariserat, man ser ”sin” väg som den enda rätta och helst bör hela världen ”räddas” så att de väljer din väg och gör rätt. Antingen ska man rida med eller utan bett, med sadel eller barbacka, ha hästen barfota eller med skor, använda positiv eller negativ förstärkning, rida dressyr eller hoppning. Ja det finns många antingen eller i hästvärlden men för mig gäller det gamla ordspråket ”Alla vägar bär till Rom”. För mig finns inte en enda rätt väg som passar alla i hela världen utan man måste hitta den väg som är rätt för varje ekipage. Idag vill jag dela med mig av mina tankar om bett kontra bettlöst, och hur jag kombinerar dem! För ja, jag använder båda sorter och ser hur väl de kompletterar varandra.

På en ung häst eller en häst som behöver omskolas använder jag utan tvekan en kapson, dvs ett bettlöst alternativ. Detta gör jag för att skona hästens mun. Kapsonen är ett alldeles fantastiskt verktyg och med den kan man ställa hästen i nacken. Nu till ett litet experiment så att du själv får känna skillnad på kapson, som verkar på nosryggen,  respektive t.ex. en repgrimma eller grimma, som verkar under hakan.  Sätt tumme och pekfinger på din egen näsrygg och för mjukt huvudet åt sidan. Om du är helt avslappnad och låter huvudet följa med rörelsen naturligt så känner du att hela huvudet vrids i nacken. Det blir som om du får en liten ställning i din egen nacke och det är på det sättet som kapsonen verkar. Om du nu sätter tumme och pekfinger på hakan och för huvudet åt sidan så känner du hur hakan vrids ut mot det håll som du  för den åt, medan nacken går åt andra hållet. Du får nu ingen ställning i nacken utan du har bara lagt huvudet på sned. Det är på detta sätt som t.ex. en grimma eller repgrimma fungerar då själva ledtygeln sitter under hakan.

Nu till ett litet experiment så att du själv får känna skillnad på kapson, som verkar på nosryggen,  respektive t.ex. en repgrimma eller grimma, som verkar under hakan.

Detta är anledningen till att jag är så ypperligt förtjust i kapsonen! Den hjälper dig med ställning av hästens nacke, och den har alltså samma funktion som ett tränsbett har. Tränar man med ett tränsbett så kan man plocka i tygeln för att be om ställning, men det är givetvis svårt att be om ställning med ett tränsbett om du befinner dig framför hästen i en groundwork-position. Där är kapsonen helt enkelt outstanding!

När lägger jag då till ett bett? Jo i princip när jag inte längre behöver det. När hästen kan ställa och böja sig för sitsen och lyssnar på tyngdpunktens förflyttning  för att samla och öka lite. Ja då kan jag sätta till ett bett för då kan jag vara så mjuk i handen att bettet inte skadar den ömtåliga vävnaden. Lyssnar hästen inte på min kropp så att jag måste ta större tag i tygeln då anser jag det bättre att skona munnen och bara använda kapsonen. Man kan förstås fråga sig, om det nu går så bra att rida hästen för sitsen, varför behöver jag överhuvudtaget sätta in ett bett då? Jo för då kan man uppnå en ännu finare kommunikation med hästen. Om du nu inte vill sätta in ett bett så går det förstås alldeles utmärkt att fortsätta rida på bara kapsonen. För mig personligen är det stångbett jag använder när jag kombinerar bett med kapson. Kapsonen har ju som sagt en ställande funktion, men med stångbettet kan jag inte ställa hästen. Jag kan alltså inte plocka i en tygel i stångbettet för att ställa hästen, utan tar jag i stångtyglen så ger den hästen en impuls att söka fram och ned. Är hästen redan fram och ner och jag tar mer i stångtygeln krullar hästen oftast ihop nacken och börjar gå bakom hand. Stångbettet funderar alltså med en hävstängseffekt fram och ned, inte ställande! Därför är kombinationen av just stångbett och kapson väldigt bra då man får tillgång till båda delar. Den allra viktigaste lärdomen gällande vad tyglarna sitter fast i är förstås att det är alltid handen som håller tygeln som avgör hur skarpt den verkar! Det är jag säkert på att ni hört massor av gånger förr, men det är inte mindre sant för det!

Behöver du nu gå ut och justera vad det är du rider din häst på då? Jag skulle säga att det beror på din häst. Är hästen nöjd och har en lugn mun? Jag då kan du fortsätta som du gör nu och behöver inte byta ut din utrustning. Har hästen en orolig mun och allmänt ogillar dina tygeltag? Jag då är det dags att se över din utrustning och söka efter ett alternativ som din häst gillar. Jag avslutar med ett annat klyschigt, men sant ordspråk ”If it ain’t broken then don’t fix it! ”Är det inte trasigt så laga det inte”.

Idag tränade jag återigen med fokus inåt, på mig själv och på min kroppskontroll. Jag fokuserade på att låta rörelserna komma ur min kropp och minimera mina sekundära hjälper. För att kunna det behöver vi ha en god balans.

Alla vi som ridit ett tag har definitivt hört att vi ska börja alla våra rörelser i kroppen och sedan använda skänklar, tyglar, röst osv. Men hur många av oss gör det? Att vi inte gör det beror ju definitivt inte på att vi inte vill utan på att vi inte kan. Vi har en gripreflex som heter duga och vår instinkt är att ta tag i tygeln om vi tappar balansen. Då kan vi även börja klämma med skänklarna för att ”hålla oss fast”. När vi har tappat vår balans så är det omöjligt att börja rida utifrån kroppen utan vi tar till det vi för tillfället faktiskt kan använda, de sekundära hjälperna.

Om hästen inte alls bär upp sig på ett bra sätt är det bättre att ställa sig upp, för att både skona sin egen och hästens rygg.

För att uppnå en bra balans så är det viktigt attt vi börjar jobba i skritt, där vi kan slappna av och fokusera på att känna efter vad som händer i kroppen. Vi kan släppa onödiga spänningar men även lära oss att koppla på de muskler vi faktiskt behöver använda för att hitta en följsam sits. Sedan kommer traven och där är traditionen inom AR att man sitter ned. Beroende på häst så kan det vara bekvämt, skumpigt eller rent av skadligt för din rygg. Om hästen inte alls bär upp sig på ett bra sätt är det bättre att ställa sig upp, för att både skona sin egen och hästens rygg. Personligen rider jag inte lätt speciellt mycket då det är så lätt att störa hästens balans genom att konstant fara upp och ned , men om det är vad som passar dig och din häst så gör det! Jag lättar istället ur sadeln med rumpan och låter låren och stigbyglarna ta mer av vikten. Överlivet är ganska upprätt, inte så framåtlutat som när man står i lätt sits. Jag står så pass nära hästens rygg att jag lätt kan testa att sätta mig lite mer efter en stund när bakben och rygg är engagerade. Om hästen bjuder ner mig på ryggen kan jag sätta mig mer och mer, men så fort hästen slutar välva ryggen och bära med bakbenen lättar jag en aning ur sadeln så att vi hittar balansen på nytt och så kan jag sätta mig ner igen. Det är inget fel att stå upp en hel lektion! Vissa hästar tar väldigt lång tid på sig för att bli bekväma med att ha ryttaren direkt på ryggen.

Bröta som är tränad ganska länge sitter jag ner på i princip hela tiden, medan med Mira så står jag upp ganska mycket. De är ju dessutom olika byggda och med olika rörelsemönster. På Bröta kunde jag börja sitta ner ganska snabbt medan med Mira sitter jag endast ner korta stunder och sedan reser jag mig för att underlätta för hennes och min rygg, samt för att få tillbaka balansen om vi tappar den.

Idag arbetade jag Mira från marken, i groundwork, cross-over samt longering. Det är riktigt nyttigt att kliva ner från ryggen emellanåt och jobba från marken. Man ser hur utvecklingen har framskridit på ett annat sätt än det man ser och känner när man sitter på.

Jag började i stillastående i cross-over positionen med att flytta fram och bakdel. Jag växlade alltså mellan öppna och sluta både genom att flytta bakdelen in och ut och genom att flytta framdelen in och ut. Om jag står i groundwork-position är det inga som helst problem, men just när jag står i cross-over position vid bakbenet är det lite svårare då jag är placerad annorlunda och vi är helt enkelt inte så vana vid positionen.  Det är dock jättenyttigt för hästen att variera positionen man står i och det tydligggör hästens förståelse för hjälperna också. Oavsett var jag står runt hästen så betyder signalerna alltid samma sak.

I groundwork jobbade jag lite extra med samlingen idag, med skolhalt och skolskritt. Inte just för att med alla medel få henne att samla sig och bära mer vikt på bakbenen, men när jag släpper henne framåt efteråt får vi en riktigt fin, framåtgripande skritt. Den skritten kommer inte helt naturligt utan hjälpen jag får av samlingen men det är förstås den jag vill ha i mitt normala skrittarbete. Mira är ju lite sävlig men just samlandet är ett fint knep att ta till för att få en bra skritt. Även travövergångar kan hjälpa till för att få en bra skritt.

All bra träning för den totala kunskapen framåt.

I longerarbetet jobbade jag lite med skolorna, och speciellt travslutorna var jag  mycket nöjd med. Där hade vi en riktigt fin kvalitet idag och där såg jag väldigt tydligt hur ridträningen har framskridit. All bra träning för den totala kunskapen framåt. Oavsett om jag bara rider i ett år och sedan prövar på att longera, eller om jag bara tränar från marken ett år och därefter sitter upp så kommer allt att ha förbättras, även det jag inte aktivt har tränat på. Det beror förstås på att hästens rörelser har förbättrats under träningen och dem tar hästen med sig överallt, oavsett om den för tillfället rids eller markarbetas. Jag minns en häst som Celina Harich tränade. Den var väldigt svår att träna från marken och galopp på longerlina var uteslutet då hästen var för obalanserad. I princip red hon bara under ett par år, med lite inslag av markarbete. När hon sedan prövade galopp på longerlinan efter väldigt lång tid så fungerade det, eftersom hästen stärkts under övrigt arbete.

Man måste helt enkelt lyssna på hästen och se sin egen kapacitet – hur tränas hästen på bästa sätt? Är det från marken jag utvecklar hästen bäst eller medan jag rider den? Vad behöver jag som människa träna på? Behöver jag själv träna på arbete från marken eller är det ridning som krävs? Vad tycker vi är roligt? Utifrån alla dessa parametrar får man lägga upp sin träning. Kanske man intensivtränar groundwork, longering eller ridning i perioder och skiftar mellan dessa olika former? Eller är det bättre för just er att någon dag träna groundwork, någon dag longera och någon dag rida? Allt beror på ekipaget och dess mål med träningen.