Kategori: Okategoriserade

När vi börjar träna akademisk ridkonst blir det lätt fokus på ett bakben i taget. I öppnan fokuserar vi på det inre bakbenet och i slutan fokuserar vi på det yttre bakbenet. För att verkligen få kvalitet i våra rörelser så måste vi dock få med båda bakbenen. Det är som Celina Harich så ofta har sagt; ”You can’t chop up the horse like a salami”!

Jag har jobbat väldigt mycket på senaste tiden med att hålla min linje och placera hästarna precis mitt på min referenslinje. När man har referenslinjen väldigt tydlig för sig är det också lättare att känna om någon del av hästen faller ifrån och måste plockas tillbaka in på linjen. När hästen inte går i form så beror det i regel på att något av bakbenen inte gör sitt jobb. Symptomen kan visserligen vara att hästen blir tung i handen, faller på en bog, rätar ut sig osv, men själva grundorsaken sitter oftast i bakbenen, i motorn. För att korrigera behöver vi alltså åtgärda grundorsaken, bakbenen, och inte symptomen!

När vi går vidare i vår utbildning måste vi dock så småningom försöka scanna av hela hästen, och sätta ihop alla små korvskivor till en hel korv.

Vad Celina menar med att inte hacka upp hästen som en salami, är att vi hela tiden måste se hästen som en helhet. När vi lär oss har vi dock inte den förmågan och om vi t.ex. håller på att lära oss att se eller känna hur den inre höften går fram och ned så kan vi bara fokusera på detta och resten av hästen ”finns inte”. Vi har då hackat upp hästen i små bitar och ser för tillfället bara den lilla salamiskivan ”inner höft”. När vi går vidare i vår utbildning måste vi dock så småningom försöka scanna av hela hästen, och sätta ihop alla små korvskivor till en hel korv.

Det blir ju lätt fokus på inner bakben och man ska följa med fram och ned med sin egen höft, vilket gör det lätt att sitta över och helt enkelt sitta tyngre på hästens insida. Dock vill vi endast sänka höften, men fördela vikten jämnt på båda sidor i sadeln, och alltså sitta lika mycket på båda bakbenen. Om du inte sitter jämnt i sadeln är det svårare att känna att även ytter bakben trampar på och arbetar och det kan lätt släpa efter lite. Båda bakbenen behövs i både öppna och sluta även om man fokuserar mer på det ena benet! Sitta alltså jämnt över hästen och känna båda bakbenen under dig! Du vill känna att båda bakben är lika ”mjuka” att sitta på. Känns ett bakben stötigare så jobbar det troligen inte ordentligt och kan behöva en liten impuls att ta i. Hanna Engström har en fin visualisering för bakbenen och det är att de ska kännas som smält choklad, mjuka och härliga.

Tyvärr är denna artikel enbart tillgänglig på English. For the sake of viewer convenience, the content is shown below in the alternative language. You may click the link to switch the active language.

Today I had a great training session with my day-to-day teachers – my horses. I am so grateful for their patience with me, when I am learning.  They, in their very own different form, teach me how to ride, and frankly, how to become a better human being.

Bröta is teaching me to be very precise. She is so sensitive to any kind of changes in my point of weight. If I wobble just a tiny, little bit then she do too, but she is also rewarding me with marvelous movements when we are just floating through the air in harmony.  She needs me soft,  relaxed, and present, both physically, mentally and spiritually. If any part is lacking then she does not want to play. I need to open myself to the flow of love, of thoughts, of sensations, of feelings and project it all in what we are doing. Being 100% present in the moment.

My dear, sweet Mira teaches me about respect for different kinds of bodies, and how working the mind will create an effort in the body. How to simplify things and the true meaning of less is more. How to stay soft yet stable, open yet focused, and strong yet vulnerable. How encouragement and making an effort is the key to learning.

I love my horses deeply – thank you for allowing me in your life!

Idag funderar jag lite över perfektion och inlärning. Jag har definitivt stora drag av perfektionism vad gäller träningen av hästarna, men det blir bättre och bättre och jag anstränger mig för att tagga ner det där draget. Perfektion finns ändå inte. Dessutom är det helt orimligt att förvänta sig att nya utmaningar går perfekt från början. Det kallas ju utmaning för att man måste anstränga sig och jobba lite på det. Inta attityden att du måste träna på något för att bli bra, så går träningen så mycket lättare! Då blir vägen också en del av målet.

För tillfället jobbar jag och Mira med den uppsuttna galoppen. Eftersom vi inte tränade så mycket under våren är det i princip att börja om från noll med den. Just nu vill jag bara ha en fattning och en rund och lugn galopp där hon förhoppningsvis söker sig lite fram och ned och slappnar av. När vi saktar av från  galoppen vill jag ha en lugn och harmonisk trav igen, ingen flängtrav och ingen sänkt rygg.

Så länge vi kan hålla intresset och motivationen uppe så kommer vi att lyckas om vi fortsätter att träna, så enkelt är det!

Ja nu blir det inte helt som jag vill ändå men vårt första mål i galopparbetet är lugn och harmoni. Det är så pass jobbigt att det blir lite spring ett par steg in i galoppen och den är väl inte sådär fantastiskt mjuk och rund. Dessutom blir det lite flängtrav med sänkt rygg direkt efter avsaktningen innan vi lyckas få ordning på oss själva igen. Men det viktiga, och det jag verkligen uppmuntrar, är att Mira försöker. Efter något varv i galopp blir hon mjukare och söker sig mer fram och ner. Efter avsaktningen tar det kanske något varv men sedan har vi en mjuk, fin trav igen. För varje pass blir det lite bättre och Mira får mycket beröm för sina försök! Jag kan helt enkelt inte förvänta mig en perfekt galopp från början när vi gjort det så lite. Det är så oerhört lätt att spänna sig i början när man försöker något nytt för all energi går åt till det nya. När det nya känns mer bekant börjar man slappna av och då kan man arbeta vidare mot bättre och bättre kvalitet. Det gäller både hästar och människor! Så länge vi kan hålla intresset och motivationen uppe så kommer vi att lyckas om vi fortsätter att träna, så enkelt är det!